Thanks for letting me go.

Första mars, redan? Känns som att två månader har flugit förbi medans jag har legat i koma eller någonting liknande. Att det nyss kändes som att det var nyårsafton känns lite läskigt faktiskt. Som att jag bara har skippat två månader av mitt liv bara. Borta. Samtidigt känns det som en lättnad för då vet jag att sommaren närmar sig, och det kunde inte vara mer behövligt.